Känslostormen

SONY DSC

Det här med att bli tvåbarnsmamma, att ha två barn som behöver en, när vänjer man sig vid det?

Innan Oliver föddes oroade jag mig för hur det skulle bli, hur skulle jag kunna älska två barn lika mycket? Skulle jag behöva älska Oscar lite mindre för att kärleken skulle räcka till hans lillebror? Skulle jag älska bebisen mer än Oscar? Eller tvärtom?

Så blev det inte. Jag älskar Oscar mer än någonsin sedan Oliver föddes. Samt att jag har världens sämsta samvete för att jag inte kan fokusera lika mycket på Oscar som jag kunde. Jag kan inte alltid kramas eller lyfta upp honom så fort han vill, har inte alltid tid att leka och det känns så otroligt sorgligt. Det känns som jag har förstört det fina och speciella vi hade?

Lägg på mammahormoner i ekvationen så kan ni kanske gissa på att det har blivit en hel del tårar om kvällarna…

Annonser

And then there was four….

SONY DSC

Oliver är här! Han föddes den 21:a januari på samma sjukhus som han storebror och vi är så lättade att allt har gått så bra. Utan att ha någon längre utläggning om hur det var när Oscar kom till världen, och hur det är nu så måste jag ändå få utrycka min glädje över att det faktiskt har gått himla bra den här gången. Förlossningen var uttdragen, men när den väl kom igång så var han ute på 55 minuter, utan smärtlindring och utan sugklocka och tång. Jag var lite chockad efteråt för att det gick så otroligt fort, men fysiskt sätt så återhämtade jag mig väldigt mycket snabbare än efter Oscars förlossning. Efteråt, på sjukhuset blev vi lämnade i fred precis som jag ville, amningen fungerade från första stund och all personal var endast trevlig, och hjälpte bara till när jag bad om det.

Vi kom hem dagen efter förlossningen och Oscar har hitills inte brytt sig ett skvätt om sin lillebror, vilket nog egentligen är ganska skönt! Han blir inte svartsjuk när jag ammar eller håller i Oliver, något jag hade oroat mig för. Reuben är hemma och ska inte jobba på ett tag så han tar mycket ansvar för Oscar och ser till att han får komma ut varje dag. Jag följer med så gott jag kan, men eftersom Oliver vill amma väldigt mycket så kan jag inte följa med på allt de gör.

Det som förvånar mig mest kanske är hur jag och Reuben fungerar tillsammans den här gången. Förra gången var det katastrof, R mådde skit, jag kände mig helt ensam i föräldraskapet och förstod verkligen inte hur andra förstagångs-föräldrar klarade av att ta sig genom vardagen utan att vilja mörda varandra. Det var som att leva i någonslags känslomässig krigzon!  Den här gången går det faktiskt bra. Väldigt bra, hitills. Vi har ett barn var som vi ansvarar för så det blir inga bråk om vem som tar mest ansvar. Jag förväntar mig inte att R ska ta hand om Oliver speciellt mycket eftersom jag ammar, vilket är typ det enda Oliver gör.  Han ammar, sover, bajsar och typ öppnar ögonen ibland i någon timma för att sedan somna om.

Jag kommer att skriva mera senare om allt i mer detalj. Ville bara dela med mig av min glädje och lättnad och insikt, att det där med att få bebis inte behöver innebära en kris eller ett trauma. Den här gången är det hitills nästan bara mysigt, och jag är så otroligt tacksam över att ha möjligheten att få uppleva det!