Falling in love, all over again…

image

Jag blev kär i London för nio år sedan. Det var en dag då jag promenerade med några vänner i Hyde Park, solen sken och jag hörde alla världens språk runt om mig. Människor satt i solstolar, åkte rollerblades, promenerade, rodde på sjön. Och jag kände mig välkommen, hemma och förälskad i denna storstad jag hamnat i. När jag kom hem till huset där jag jobbade som au-pair den sommaren skrev jag ett mail till mamma om denna upplevelse och hur underbart just Hyde Park hade varit den dagen.

Min kärlek till London sedan den sommaren har alltid funnits där, den har växt sedan dess, men ibland har det varit svårt. Ibland har jag klagat och suckat över hur dyrt och svårt allting tycks vara. Hur stressigt och trångt det är på tunnelbanan. Hur dåliga vägarna är.
Men på sista tiden är det som jag har blivit kär igen. Dödsförälskad i denna stad. I kväll när jag gick genom St James Park fick jag ungefär samma känsla jag hade fått  den sommaren för nio år sedan. Här finns en plats för alla som vill ha en plats. Alla är välkomna. Och det älskar jag.

Annonser

Swenglish in Broadstairs

Broadstairs var helt okej, men inte i samma klass som en svensk sjö…vi är verkligen bortskämda med allt sådant i Sverige. Stranden som ni ser kryllade av människor, det är lite så vart man åker i England tycker jag, fullt av folk.

Angelika och Dave följde med, vi åt Sunday roast i solen och otroligt god glass. Drack kaffe på en pub och kollade i lite affärer. Reuben var den enda som vågade känna på vattnet. Det var härligt med en ordentlig sommardag, sommaren har mest varit molnig här i England. Förhoppningsvis har vi råd att åka på en liten solsemester i september, I need some proper sunshine.

Godmorgon världen

Reuben har fått strikt order från en dietist att äta bättre och oftare, och därför börjar vi mornarna alltid med  fet grekisk yoghurt, bär, frukt och nötter. Lilla Elsa är alltid med och idag lyckades jag fånga henne på bild, det är svårt eftersom hon aldrig sitter stilla.

Solen skiner i London idag och vi åker till Broadstairs, en liten kuststad i Kent för att simma i havet och njuta av solen. Hoppas ni får en härlig söndag!

En mysig dag med vännerna

Jag har haft en supermysig dag inne i stan, först shopping med Reuben i Covent Garden. Jag behövde köpa byxor men kom hem med en klänning och en kjol i stället….byxor känns så instängt. När klockan var 15 rusade Reuben iväg på ett geeky jobbmöte och jag mötte upp Angelika, Dave och Emely för en fika vid South Bank där det var vintage festival. Hela området var fullt av människor utsmyckade i 50-talskläder.

Nu är klockan nio på kvällen och jag har precis kommit hem. Livet känns otroligt härlig idag, jag bor i en utav världens bästa storstäder, har en underbar man och världens bästa vänner. What would I be without them?

Om att våga tro på det goda

En utav de absolut svåraste sakerna som finns när man har överlevt ett förhållande fyllt av våld, manipulation och skräck är att lära sig att tro på det goda igen. När jag träffade Reuben var jag först störtkär, och jag gladde mig åt att ha funnit någon som jag hade roligt med och kunde känna mig otroligt bekväm med. Men efter ett par månader började jag bli otroligt rädd, det kändes som att det helvetet jag hade överlevt skulle komma tillbaks och jag var livrädd för att ännu en gång bli kontrollerad och misshandlad.

Jag började överanalysera Reubens ansiksuttryck oh överreagera på allt, ja verkligen allt han gjorde. Jag började få panikångestattacker och led av så mycket hemska tankar att jag ville skada mig själv, vilket inte är likt mig. Jag var livrädd för att mitt helvete skulle komma till mig igen, och ville fly bort, göra slut på det hela och bli nunna för resten av mitt liv.

Men det jag visste var att när jag har riktigt besatta tankar, så ligger det inte mycket verklighet i det. Det blir till ett stort äckligt monster som vill förstöra allt, och jag visste att dessa tankar som jag led av inte hade någonting att göra med verkligheten eller mitt förhållande med Reuben.
Till slut sökte jag hjälp, efter att ha slösat en massa pengar på assessments hos terapeuter där jag inte fick någon förståelse alls blev jag erbjuden tre månaders gratis trauma-terapi i västra London. Jag fick även ta medicin för att ta mig ur det värsta.

Idag mår jag bra och är otroligt tacksam att jag fick hjälp så snabbt. Jag vet att min rädsla endast är normal och hälsosam, även om den kan vara otroligt jobbig att leva med vissa dagar. Tankarna kommer fortfarande upp och ger mig ångest, men jag har blivit bättre på att hantera och har gett dessa tankar en liten lapp som heter ‘It is just PTSD, not real!’. Jag arbetar fortfarande med vissa saker, och det kommer nog ta tid och på något sätt kommer jag säkerligen vara ärrad för livet.

Våld från människor som man trodde man kunde lita på är något utav det värsta traumat man kan genomgå, och jag hoppas att de som blivit direkt berörda av det som hände i Norge kommer få det stöd i form av terapi som de behöver. Alla förtjänar att våga tro på det goda, för det finns, även om det kan vara svårt att tro på ibland.