Här lovar jag att uppdatera bloggen oftare, och så händer ingenting…
Min ursäkt den här gången är att jag är för trött. Har inte tid. Har ingenting vettigt att skriva om. Och så vidare.
Oscar har börjat bli jättesvår att natta om kvällarna, vilket gör att jag har nästan ingen tid alls för mig själv längre. Min dag börjar oftast vid 6.30 när han vaknar, Reuben går ju såklart upp med honom ibland men då passar jag på att ligga kvar i sängen en kvart eller äta frukost i fred. Sedan är det bara jag och Oscar resten av dagen, fram tills kl 19.30 – 20, eller ofta senare tills Reuben kommer hem. Reuben jobbar alla timmar om dygnet vilket gör att jag tar allt ansvar med Oscar. På helgerna är R såklart hemma men ofta behöver han jobba en dag utav helgens två dagar vilket ger mig en dag i veckan då jag kan vara lite ‘ledig’. Någon egentid på kvällarna finns inte riktigt heller eftersom Oscar somnar så sent, oftast inte förens vid 21.30 och då är jag så slut att jag bara vill ligga på soffan och äta choklad tills jag somnar, en halvtimma senare.
Lägg även till att jag är gravid i 32:a veckan och sover jättekasst om nätterna och känner mig allmänt stor och otymplig.
Men jag försöker göra det bästa av situationen. På dagarna träffar jag ofta mammavänner så att dagarna inte blir för ensamma, för det blir det om man bara umgås med någon som kan säga enstaka ord och har förmåga att vilja leka samma lek tusen gånger. Jag har dragit ner ribban rejält när det gäller matlagning då Oscar gnäller så fort jag närmar mig köket, all mat får ta max 10 minuter och ska helst laga sig självt. Och jag försöker att hitta på något kul varje vecka, när det går, Nu på fredag kväll ska jag till exempel ut med en vän och äta middag, bara en sån grej gör jättestor skillnad. Egentid, hur lite man än lyckas skaffa, är guld värt. Aldrig har jag uppskattat saker så mycket som jag gör idag. Ibland kan till och med en tur till matbutiken, ensam, kännas som semester….
Och jag tror jag förstår varför vi föräldrar har en förmåga att gnälla om hur jobbigt småbarnslivet kan vara. Dels, för att det är jobbigt. Det är slitsamt och tröttsamt och det underbaraste som finns på samma gång. Men det är ett jobb, obetalt och något som aldrig tar slut, och ibland vill man nog bara höra att man gör det bra. Att bli uppskattad. För som föräldrer får man ingen promotion, ingen dunk i ryggen av chefen, ingen löneförhöjning. Vi är ouppskattade och vi blir tagna för givet, speciellt mammor tror jag, och ibland vill man bara att världen sa veta hur vansinnigt hårt man jobbar, dag ut och dag in.
Tur att man har världens bästa unge i alla fall, som gör en den stoltaste i hela världen.
Sofia i England 