It’s a new day

Jag börjar morgonen med att tänka positiva tankar, i stället för att gå och sura och se allt i svart. På vissa sätt tycker jag om att vara lite halvt extrem i mitt humör, antingen gladast i världen eller ledsnast i världen, men jag antar att det kan bli lite jobbigt för de som är inblandade.

Dagens recept för positivitet lyder:

Två koppar kaffe , ansökningar till fler universitet, en storfika med Emely, en skriftlig påminellse om vilket helvete jag kommer från och vad jag har nu, samt solsken och människor.

Någon som vet något mer som brukar hjälpa?

Annonser

Längtar ni också?

Längtar ni också till den dagen då livet börjar, på riktigt?

Den dagen då man känner sig nöjd, content liksom inte går runt och frågasätter allt så mycket hela tiden.

Det där med att drömma mig bort var inte bra för mig idag. Mitt liv började för 28 år sedan, år 1983, jag borde fatta det snart och sluta sukta.

I am a dreamer…

Något jag är otroligt duktig på är att dagdrömma. Det är så skönt att kunna fly verkligheten bara genom att låta sig föras bort med tankarna.

Idag kommer jag säkerligen drömma mig bort till turkosa hav och sandstränder, mig själv som BACP- ackrediterad psykoterapeut och kanske ett hus i London…
Vad drömmer ni om? Eller stannar ni i verkligheten hela tiden?

Om att våga tro på det goda

En utav de absolut svåraste sakerna som finns när man har överlevt ett förhållande fyllt av våld, manipulation och skräck är att lära sig att tro på det goda igen. När jag träffade Reuben var jag först störtkär, och jag gladde mig åt att ha funnit någon som jag hade roligt med och kunde känna mig otroligt bekväm med. Men efter ett par månader började jag bli otroligt rädd, det kändes som att det helvetet jag hade överlevt skulle komma tillbaks och jag var livrädd för att ännu en gång bli kontrollerad och misshandlad.

Jag började överanalysera Reubens ansiksuttryck oh överreagera på allt, ja verkligen allt han gjorde. Jag började få panikångestattacker och led av så mycket hemska tankar att jag ville skada mig själv, vilket inte är likt mig. Jag var livrädd för att mitt helvete skulle komma till mig igen, och ville fly bort, göra slut på det hela och bli nunna för resten av mitt liv.

Men det jag visste var att när jag har riktigt besatta tankar, så ligger det inte mycket verklighet i det. Det blir till ett stort äckligt monster som vill förstöra allt, och jag visste att dessa tankar som jag led av inte hade någonting att göra med verkligheten eller mitt förhållande med Reuben.
Till slut sökte jag hjälp, efter att ha slösat en massa pengar på assessments hos terapeuter där jag inte fick någon förståelse alls blev jag erbjuden tre månaders gratis trauma-terapi i västra London. Jag fick även ta medicin för att ta mig ur det värsta.

Idag mår jag bra och är otroligt tacksam att jag fick hjälp så snabbt. Jag vet att min rädsla endast är normal och hälsosam, även om den kan vara otroligt jobbig att leva med vissa dagar. Tankarna kommer fortfarande upp och ger mig ångest, men jag har blivit bättre på att hantera och har gett dessa tankar en liten lapp som heter ‘It is just PTSD, not real!’. Jag arbetar fortfarande med vissa saker, och det kommer nog ta tid och på något sätt kommer jag säkerligen vara ärrad för livet.

Våld från människor som man trodde man kunde lita på är något utav det värsta traumat man kan genomgå, och jag hoppas att de som blivit direkt berörda av det som hände i Norge kommer få det stöd i form av terapi som de behöver. Alla förtjänar att våga tro på det goda, för det finns, även om det kan vara svårt att tro på ibland.

And whilst the world watched her die

Jag lyssnar på Amy Winehouse-special på Radio 6. Igår satt jag på soffan och grät när jag läste vad hennes far sagt på hennes begravning.

Det är sorgligt att Amy Winehouse dog, alldeles för tidigt. Det är ännu sorgligare att vi inte blev förvånade, att världen såg på medans hon blev sjukare och sjukare. Och Amy Winehouse är inte den enda, det finns 1000-tals människor som dör just nu, av en sjukdom som allt för många i vår värld inte ännu tror existerar. Jag har tyvärr träffat allt för många läkare och psykiatriker som inte tror att beroende är en sjukdom. Jag har hört de säga till sina patienter att de måste lära sig ‘att säga nej’ och ta ansvar. Det allt för många inte förstår är att beroende inte handlar om ‘will power’ eller ‘strenght to say no’.

Russel Brown har skrivit en otroligt bra artikel om Amy och beroende, läs.

En människa som lider av beroende är sjuk, precis som en människa med cancer och schizofreni. Idag tänker jag på alla människor som går mot Amys öde, och hoppas att vi slutar dömma. De kan inte hjälpa att de är sjuka. På fredag har jag varit nykter i fyra år och kommer alltid vara innerligt tacksam att jag klarade det, tack vare tolvstegsprogrammet där jag fann stöd och förståelse i en otroligt ickeförstående och dömmande värld.

Tomt

Vi har haft besök av Reubens släkting från Stockholm över helgen vilket har gjort att det har varit lite tyst här på bloggen.
Dessutom, vad sjutton ska man säga efter allt som hände i helgen. Inga ord kan beskriva det jag känner och tankarna snurrar i huvudet. Jag följer alla nyheter och ser klipp på BBC, om och om igen.

Fy fan.