Dagisplats?!

Vi har vetat om att vi nog kommer behöva lite hjälp när nästa bebis kommer. Inte med bebisen, men med Oscar. För även om jag vet att det går så tror jag att det kommer bli klurigt att ta hand om nyfödd bebis samt en energisk 19-månaders på samma gång. Speciellt när man ska amma och så där.

Först tänkte jag hitta en svensk tjej som kan komma och hjälpa till några timmar i veckan, men så alldeles nyligen ändrde jag mig. Jag skulle nog tycka att det vore jobbigt att ha någon annan som tar hand om Oscar medans jag är hemma, och svårt för den personen också eftersom Oscar är rätt så mammig….så då tänkte jag om och kom på att några timmar i veckan på dagis kanske inte vore så fel ändå?

Men en dagisplats är svårt att få här i London. Och dyrt. Många dagis har 1-2 års väntetid. Men jag började ringa runt, och igår fick jag beskedet att det mycket möjligt finns en plats på ett dagis som vi besökte redan innan Oscar var född (så som många gör här).  Eftersom jag kommer att vara hemma så har vi ju inte något behov av en heltidsplats, men två dagar i veckan känns lagom och det verkar som att de kan erbjuda detta.

Jättebra såklart! Men samtidigt så ångestfyllt. Varken Oscar eller jag har vanan att vara borta från varandra. De gångerna jag inte är med honom så är Reuben det. Vi har aldrig haft barnvakt, så att Oscar ska vara borta en hel dag på en främmande plats känns så jobbigt! Det skulle vara hundra gånger enklare om han förstod att jag kommer tillbaka, och om man skulle kunna prata om det, men han är ju så liten ännu. Det är just DET som ger mig ångest. Att han bara kommer se att jag går, utan att förstå att jag kommer tillbaka. Något som han säkerligen lär sig så småningom såklart, men tills dess. AJ.

Känner alla föräldrar såhär? Har någon något tips om hur man gör det enklare?

Är så glad och tacksam att jag inte har ett jobb som kräver att jag ska vara där. Då har man ju inget val än att lämna sitt barn med främlingar. Och om det går åt fanders kan jag ju bara hämta honom.

Trodde aldrig att jag skulle bli en sådan emotionell mamma med så mycket separationsångest.

Gravidmående och sånt

Just nu mår jag faktiskt riktigt bra! Är inte speciellt trött, inte överdrivet hungrig som jag var när jag väntade Oscar, har ingen foglossning, ingen halsbränna, inte ont någonstans förutom att jag får håll ibland när jag går fort. Det känns inte speciellt tungt och det har äntligen blivit svalare i London också så jag slipper vara för varm! Jag vet ju att allt det här kommer kan vända ganska snabbt så det är bäst att uppskatta läget när det är bra.

Det roligaste är att jag glömmer bort att jag är gravid hela tiden, och speciellt att det syns. Får frågor jämt och ständigt om när nummer 2 kommer och kan inte förstå hur främlingar vet om att jag är med barn? Glömmer bort att det syns rejält nu, har ingen helfigursspegel hemma så glömmer även bort att titta efter själv…

Men det är väldigt skönt att inte tänka på det hela tiden. Skönt att slippa fokusera på det liksom, och bara leva som vanligt. Med Oscar var jag så himla rädd för att något skulle gå snett så vågade knappt leva själv. Visste precis vilken vecka jag var i, den här gången måste jag kolla på appen i min mobiltelefon om någon frågar.

Det enda jag har riktig ångest för är vem som ska ta hand om Oscar när vi åker in till sjukhuset. Har försökt få Reuben att förstå att han verkligen inte behöver vara där, viktigare att Oscar är trygg liksom men han envisas med att vilja vara med när hans andra son föds, hör och häpna! När Oscar föddes sa han ‘aldrig igen’. förlossningen var något utav det värsta han har bevittnat. Man ändrar sig snabbt.

Nåväl förhoppningsvis löser det sig. Tror Reubens faster kan hjälpa till men hon bor ganska långt bort. Och så har vi ju kompisar i närheten som kan ställa upp, men det är den där ovissheten jag inte gillar. Att jag inte vet precis vem som ska passa Oscar. Jag har ju aldrig lämnat bort honom, aldrig varit borta från honom mer än en halv dag.

Har en känsla att jag är den som kommer må sämst och ha mest seperationsångest av oss…

Några tips?

Tankar om bebis nr 2

Jag tror alla, till viss grad, funderar och bygger upp en bild hur livet med bebis kommer att vara. Man tänker på hur man vill vara som mamma, vad man kommer att göra med bebisen, och lite ‘hur’ det ska gå till hemma hos er. Ska bebisen sova i egen säng eller ska man samsova? Ska barnet få göra si eller så? Vad för slags mat ska man ge barnet? Och så vidare…

Med Oscar hade jag en massa saker som jag hade bestämt, bland annat att han absolut skulle sova i egen säng. Jag vet inte varför, men att ha en bebis sovande med mig kändes så himla märkligt. Dessutom lite förbjudet, och ‘fel’, speciellt här i England där de till och med lär ut på föräldrakurserna om att det är rent livsfarligt för bebisen att sova brevid sina föräldrar.

Jag trodde även att jag skulle ha någon slags ‘rutin’ för min bebis alldeles från början. Jag har nämligen en vän som jobbade med att få bebisar att sova hela nätter, och hon pratade ofta om hur viktigt det var med att ha en ‘rutin’. Så jag köpte den idéen och tänkte att livet med en bebis som sover är väl lättare, så då gör vi som kompisen föreslagit.

Oscar föddes och ingenting blev som jag hade tänkt. Och det är jag glad för!

Jag märkte ganska snabbt att Oscar inte ville sova någonstans än nära mig, helst på mig. Första natten när vi kom hem från sjukhuset och jag inte hade sovit på ungefär fyra dygn så försökte jag att få Oscar att sova i sin moseskorg, han skrek. Han var bara nöjd i min famn. Dagen efter kom en barnmorska hem till mig och jag berättade att Oscar minsann hade vägrat sova i sin korg och jag själv inte fått sova förens klockan sju på morgonen, eftersom Oscar bara ville amma hela tiden.

Jag förväntade mig att hon skulle förstå vilket problem detta var, men i stället sa hon bara att det var helt normalt. Att bebisar är liksom programmerade till att vilja amma i flera timmar, helst på natten, i början för att få gång mammans mjölkproduktion. Hon gav mig även ett häfte om samsovning och hur man samsover med en bebis utan att behöva ta några risker.

Sen den dagen bestämde jag mig för att strunta i allt vad rutin och påhittade regler är. Både jag och Oscar mådde bäst om vi tog det lugnt och följde hans rytm, i stället för någon knasig bok som påstår att veta hur alla bebisar fungerar.

Och nu med bebis nr 2 på gång så har jag givetvis funderingar igen, hur det kommer att bli, vad vi kommer att göra, hur vardagen kommer att se ut. Jag kan ju bara tänka mig att nästa bebis kommer att bli som Oscar var, men det är ju inte alls säkert att det kommer att vara så? Kanske får jag en bebis som VILL sova i egen säng och vill ligga i vagn? Vi får väl se, men jag hoppas verkligen att jag kommer vara lite lugnare den här gången, att jag inte går och oroar mig för sådana banala saker som att bebisen endast vill sova i bärselen – något jag oroade mig för när Oscar var mini. Han brukade somna i bärselen när vi var ute och jag skulle alltid försöka lägga ner honom i vagnen så att han skulle ‘lära sig’? Så knäppt!

Vi får väl se. Kanske jag sitter här om några månader och nojar mig över precis samma saker som jag nojade mig över med O….

Oscar 11 veckor. 

Dör sötdöden

Oscar i regnställ nu på eftermiddagen när han var ute med sin daddy i lekparken. Fotot är suddigt men HUR söt är han inte där under luvan?

Reuben jobbade hemifrån idag för att kunna hjälpa till lite med Oscar, det är verkligen en lyx att han kan göra det ibland. Eftersom han slipper pendlingen in till stan så är han liksom tillgänglig en timma extra på morgonen, och så brukar han kunna ta Oscar en timma på eftermiddagen (tid som han sedan jobbar in senare på kvällen), så jag har haft en väldigt lugn dag, vilket behövdes eftersom jag vaknade klockan fyra och inte kunde somna om. Minns att jag hade svårt att sova när jag var gravid med Oscar också men det kom inte förens i slutet,så hoppas verkligen inte denna sömnlöshet håller i sig!

Annars har det mest regnat här. Borde verkligen investera i en snygg regnkappa till mig själv, med matchande gummistövlar –  kommer nog inte kunna knäppa den  förens i januari!

Hejdå mamma!

Vi har haft min mamma här i veckan, och i förmiddags släppte vi av henne vid tåget och nu sitter hon på flyget tillbaka till Sverge igen. Hon kom i måndags kväll och åkte tillbaka idag, fredag, så dagarna gick alldeles för fort. Kände mig nästan tårögd efter att jag hade lämnat av henne på stationen….

Jag är så tacksam över att vi har en fin och nära relation trots att vi inte bor i samma land. Vi träffas ju i alla fall flera gånger per år – och hon är en väldigt bra mormor till Oscar, något som jag uppskattar enormt eftersom vi inte har någon stor släkt här i England.

Men jag tror vi ses snart igen! Jag kollade nämligen upp hur sent man får flyga som gravid, och om resan inte överskrider fyra timmar så får man flyga fram tills v37 med de flesta flygbolag…vilket skulle betyda att jag precis hinner hem till jul, innan nästa bebis kommer som är beräknad tills den 18e januari. Hoppas verkligen det går. Tänk vad annorlunda det är den här gången, när jag var gravid med Oscar vågade jag inte ens åka tåg den sista tiden. Så nojig jag var! Skönt att man är så himla mer avslappnad den här gången.

Hösthelg

Idag, söndag, fick vi äntligen en riktigt fin höstdag – allt var perfekt. Det var ren och klar luft, solen sken, men det var inte för varmt. Sommaren här har varit så otroligt lång att jag faktiskt, ja hör och häpna, har hunnit tröttna på den. Sedan i april har vi kunnat gå i t-shirt och sitta på filtar i parken. Senast förra helgen hade vi tjugofyra grader ute, och det känns bara fel såhär i oktober. Dessutom har jag blivit så värmekänslig på den senaste tiden, måste vara på grund av graviditeten, får panik när jag blir för varm – det känns jobbigt och obehagligt!

Och mina hormoner verkar också ha lugnat ner sig, för ett tag i alla fall. Jäklar vilket humör jag får av att vara gravid. Reuben får inte säga något fel alls utan att få huvudet avhugget, och det kan ju bli ganska jobbigt.  Men de senaste dagarna har livet känns riktigt bra, och ingenting har förändrats förutom det sättet jag upplever allt på. Snacka om att vara en slav under sina hormoner…Minns att det var just runt den här veckan, vecka 25 som jag började må bättre med Oscar också.

Och så har jag ju världens bästa son som jag mig väldigt glad också. Han är SÅ rolig nu, hans personlighet kommer fram mer och mer och jag upplever just den här tiden som mycket lättare än om jag jämför hur det var i början av sommaren innan han lärde sig att gå. Desto mer Oscar kan göra desto nöjdare blir han. Nu kan han springa runt på lekplatsen själv (ja, eller med mig i hälarna) och bestämma vad han vill leka med. Han kan bestämma SJÄLV att stanna och titta på något när vi är i parken, det underlättar något enormt och han är inte alls lika klänging och gnällig som jag upplevde honom för bara några månader sedan. Så skönt att det alltid vänder!

Vi lyckades ta en selfie i förmiddags medan vi väntade på att Reuben skulle komma med varm choklad och mandelcroissanter på väg till parken. Jag, utan smink som vanligt och med påsar under ögonen men glad över att ha världens finaste unge som sällskap!

Gravidtrött

De första månaderna av graviditeten var jag fruktansvärt trött. Så trött att jag kände att jag var på väg att bryta ihop flera gånger om dagen. Kände mig aldrig utvilad, eller pigg. Bara sjukligt trött. Det var oerhört jobbigt att ta hand om Oscar dessa veckor, och inte alls kul faktiskt. Vilket gjorde mig ännu tröttare, känslan av att vara en skitdålig mamma som inte hade energi till sitt barn. Och oron över att behöva ta hand om två, när jag knappt klarade av den jag redan hade!

Och denna tröttheten har för mig varit en miljon gånger jobbigare än den tröttheten man kände när Oscar var nyfödd och inte sov speciellt bra. Jag tyckte faktiskt aldrig att det var så jobbigt som jag trodde det skulle vara, speciellt inte de första månaderna. När han var runt halvåret kommer jag ihåg att det började kännas tungt, för han sov fortfarande aldrig längre än två-tre timmar i sträck, och tre timmar i sträck var bra. Nu sover han ju rätt bra, vaknar oftast bara en gång per natt, men jag behöver så mycket mer sömn nu när jag är gravid.
Men nu, såhär i sjätte månaden mår jag rätt bra. Jag har snarare börjat få svårt att somna om när Oscar väcker mig på natten, men jag är inte dödstrött än så länge. Så skönt när det vänder – det är väl det man får komma ihåg både när det gäller graviditeter och småbarnstiden, att det blir alltid bättre, någon dag vänder det, även om det inte känns så just då.

Just nu sover Oscar sin middagslur och jag dricker kaffe och lyssnar på Ane Brun. My kind of afternoon.