Jag vill också

Läser på Blondinbellas blogg och tittar på videon där hon berättar om sin fantastiska förlossning. Bläddrar genom kommentarer och hejarop om vilken inspiration hon är, vilken superkvinna och hur duktig hon är som klarade en förlossning så lätt.

Och jag känner – att jag vill också. Jag vill också höra att jag var duktig som hade en 24 timmars lång förlossning där bebisens hjärtljud gick upp och ner och vars epidural inte fungerade, vars förlossning slutade med ett antal misslyckade försök med sugklockan följt av *klipp klipp med saxen* och tång. Jag vill höra att fy sjutton Sofia att du klarade den där tiden efteråt med den där hemska huvudvärken och en man som var så traumatsierad och deprimerad att du fick klara allt själv den första månaden.

Visst, jag vill  att alla ska ha en sådan bra förlossning som möjligt. Men för oss som INTE har det, det beror inte på att vi tänkte fel, inte var tillräckligt lugna eller knep ihop i stället för att skrika.

Det finns ingen prestige i att föda barn. Alla kvinnor som gör det är superhjältar. Och alla nyblivna mammor som tampas med amning, hormoner, en förstörd kropp, en skrikande bebis – utan att aldrig, aldrig ge upp för det valet har man inte som mamma – ni, eller ska jag säga VI – är alla fantastiska och inspirerande. Glöm inte det!

Älskar

Älskar den här lilla killen över allt annat. Han är i en sådan himla mysig ålder nu, fem månader. Han fnittrar, plaskar i badet, är så förbannat nyfiken, ler mot alla without hestitation , pratar med sina gosedjur i sängen, ger små kramar och är bara det gosigaste som jag någonsin har upplevt.

Älskar också att vi spenderar den ljuvliga bebistiden i London. Alltså, bebis och storstad är ju en jättebra kombination. Det finns så SJUKT mycket att göra! Vi har haft fullt upp hela veckan med aktiviteter och människor att träffa. Idag var vi ute mellan kl 10 och 17 på dagen, först var vi på bio för mammor och bebisar kl 11 och efter det åt vi en lång lunch på Jamie Olivers Italienska restaurang i Greenwich med kompisar som vi hade varit på bio med. Efter det gick jag och en av tjejerna hem från Greenwich, en promenad som tog en timma ungefär.

Och nu är det helg och Reuben har precis avslutat ett arbetskontrakt så nästa vecka kommer han inte jobba sådär hemskt långa dagar som har har gjort den senaste tiden (han har kommit hem vid 20-tiden på kvällen, jobbigt när man har bebis!)….så jag är glad! Hoppas ni får en fin helg kompisar!

My village

 The most important thing to get for your baby is not a Rock n’ Play, nor a good set of swaddling blankets, nor a high-end stroller. The most important thing to get for your baby is a village. Your village will keep you afloat.

They will carry you when you are tired, feed you when you are starving, forgive you when you are unkempt and hours late and a neglectful friend who can’t remember to wear socks let alone whose birthday it is. They will love your baby when you are too tired or frustrated to hold her at the moment, because you are imperfect and human and have imperfect and human failings. They will remind you who you are when you start to think your whole life is only about poop.

They will lift you up.

Ur: 10 True things about the first year of parenthood

Onsdagar,ljuvliga onsdagar. Aldrig trodde jag att mammavänner kunde ha sådan himla stor betydelse under det första året. Och det stämmer så himla bra det där om att ha en ‘village’, människor runt omkring en som kan ge stöd, förståelse, en kopp té eller sällskap under en promenad. Eller någon att prata med mitt i natten när ungen inte vill sova och man själv är tröttare än tröttast. Jag känner mig så lyckligt lottad att jag har de här tjejerna och deras gosiga bebisar, och att vi har klickat så otroligt bra och kommit varandra så nära. They lift me up. 

Onsdag

Lillkillen sov mellan midnatt och fem utan att vakna. Åt lite, och somnade om och sov till klockan halv sju! Jag känner mig som en ny människa. En gladare människa i alla fall.

Vi har tagit det lugnt på morgonen, Oscar har sovit sin lilla morgon-tupplur, vi har ätit frukost, Oscar fick smaka på banan och smörgåsrån. Han gapar så fort jag äter så jag brukar ge honom lite av det jag äter. Han ville även dricka lite té i morse men där satte jag stopp…

Nu sover han igen och jag hoppas hinna röja undan lite här hemma och dricka kaffe. I eftermiddag ska vi hem till Melissa och Tristan för att träffa alla andra bebisar och mammor från föräldragruppen. Vi träffas alltid på onsdagar och det är verkligen höjdpunkten på veckan!

Besök

I helgen hade vi min pappa och bror på besök. Brorsan min hade pratat om att besöka mig i England de senaste åtta åren, och nu äntligen blev det av! De var bara här i två dagar, och en utav de dagarna var de och tittade på fotboll – men på söndagen fick vi ha dem för oss själva.

 

Jag och världens bästa brorsa vårat kök. Oscar gillar verkligen Mårten!

 

Man ser väl att de är släkt? 🙂

 

Vi gick till puben såklart för att visa hur engelsmännen ofta spenderar sina söndagar – med sunday roast! Det var fullbokat på det stället jag hade vi tänkt att skulle gå till så vi hamnade på Crown and Greyhound in Dulwich Village i stället. God mat och snabb service! Oscar som är jätteintresserad utav mat nu fick även han smaka lite potatis och yorkshire-pudding…

Men mest av allt gillar han att tugga på sin hakklapp!

Det var ett väldigt trevligt besök, jag känner mig så mycket närmare min familj sedan Oscar kom till världen. Jag vet inte varför, men fint är det!

 

Om den omtalade sömnen

 

Så här ser Oscar ut för det mesta. Nyfiken. Energisk. Vill helst stå, heeeeela tiden. Tycker det är jättetråkigt att sitta ner. Älskar när man pratar och fnittrar med honom. Dregglar ner en haklapp i timmen.

Och sjukt dålig på att sova. Men de kanske de flesta bebisar är? Vet inte, men Oscar gillar att vakna flera gånger om natten. En bra natt vaknar han bara tre gånger mellan kl 23 och 6. En dålig natt som vi har desto fler av vaknar han varannan timme, ibland varje timme. Och i natt ville han vara vaken också, han höll låda mellan klockan två och halv fem och somnade sedan om till klockan sex då han bestämde sig att det var morgon och party party igen. Jag hoppas verkligen det blir bättre snart….för jag är ganska så trött.

Helg!

Hoppas ni har en fin helg, vi har besök av min pappa och bror! Himla skoj!

 

 

Den finaste hösten

Vissa höstdagar är ju så otroligt vackra. Som gårdagen till exempel, jättekallt men väldigt fint. Solen sken och luften var klar.

Vi spenderade förmiddagen på en Baby Sensory class där Oscar fick utlopp för sin nyfikenhet och sedan gick vi på promenad i parken Hilly Fields i Brockley, något av ett nytt favoritställe för  mig.

Oscar somnade i vagnen så jag tänkte passa på och gå och sätta mig på kaféet i parken och fika lite…

Men så fort jag hade satt mig ner så vaknade han, som vanligt. Han ville ju också vara med såklart, min lilla söta, nyfikna gullunge!

Om att inte tycka det där med att föda barn är så jäkla fantastiskt

 

Ett foto från när det precis hade hänt. Här var Oscar bara någon minut gammal och jag var nybliven mamma. När Oscar föddes grät jag, inte av lycka, utan för att jag hade överlevt. Nu är det inte meningen att skrämma upp någon men jag måste få skriva av mig känner jag.

När jag var inne och läste Isabella Löwengrips blogginlägg igår om hennes fantastiska korta förlossning som hon beskriver som ‘häftig’ kan jag inte rå för att känna mig avundsjuk. Min förlossning tog 24 timmar. Jag kräktes mig genom den. Fick en epidural som inte fungerade, Oscars hjärtljud gick upp och ner hela tiden och när han skulle komma ut kändes det som han FASTNADE. Det var det värsta. Så ont eller rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv. Jag trodde faktiskt att jag skulle dö. De provade ett antal gånger att få ut honom med sugklocka men det gick inte. Till slut fick de ta ut honom med tång. När han väl var ute tänkte jag ‘Tack herre gud för att vi överlevde’ och så kände jag efter om smärtan marakulöst försvann som alla pratar om att den gör. Men det gjorde den inte, eftersom jag hade så jäkla ont i huvudet efter epiduralen som gick fel Plus att det kändes som att hela jag hade gått sönder, typ. Men jag var glad också, absolut, över att Oscar levde och var så himla perfekt. Men något lyckorus var det inte att tala om.

Dessa fantastiska eller häftiga förlossningar som kvinnor pratar om har jag väldigt svårt att relatera till. Men det som jag stör mig på något så enormt är att vissa pratar om att det blir går fel för att kvinnan blir stressad eller inte kan slappna av. Senast några veckor fick jag höra det från ett par som väntar sitt första barn och gör något som de kallade för ‘gentle birthing’. De förklarade för mig att dessa komplikationer som vissa kvinnor får, med kejsarsnitt och tång och sugklocka är på grund av att kvinnan blir stressad och inte kan slappna av. Så därför är det bäst att man lär sig hur man gör ‘gentle birthing’ och så blir allt bra, menade dem på.  Och jag kände…är det MITT fel att förlossningen var så svår och lång med Oscar? Skulle allt gått mycket bättre bara jag hade kommit ihåg det där med att slappna av och tänka POSITIVT?

Nja jag vet inte, jag gillar inte hur ‘skulden’ läggs på oss kvinnor i detta sammanhang. Handlar det inte om hur mycket tur man har? Hur ens kropp reagerar på värkar och förlossningsarbete? Hur bra barnet mår? Jag menar, Oscar var ju stressad enligt mitt läkarteam och behövde komma ut snabbt, snabbare än vad jag kunde trycka ut honom utan hjälp. Det fanns inte så mycket tid till att slappna av?

Hur som helst, trots att förlossningen var apjobbig så glömde jag det väldigt snabbt. Jag känner mig inte traumatiserad eller rädd av den på något vis, för Oscar kom ju UT, det var bara det att det var jäkligt jobbigt innan han kom ut. Och efter ett tag också, men det har jag ju tjatat så mycket om så det behöver vi inte skriva om idag!

I love egentid

 

Alltså vad underbart SKÖNT det är att komma tillbaka till sig själv igen. I början ville jag inte vara utan Oscar i ens fem minuter. Det kändes jobbigt att bara gå till tandläkaren en timma, jag ville vara nära – hela, hela tiden.

Men nu, så här när Oscar är fem månader känner jag att jag har börjat slappna av lite. Reuben kan ju faktiskt också ta hand om lillkillen, det tog ett tag innan jag fattade det. De har börjat spendera ganska mycket tid själva på helgerna, varannan lördag går de på lekgrupp för endast  pappor med barn. Igår tog de en långpromenad så jag fick vara ensam hemma i några timmar. UNDERBART!

Samtidigt vill man ju spendera lite tid som familj också, så jag vill inte dela upp helgerna allt för mycket. Hur gör ni andra mammor? Hur mycket egentid mår ni bra av?