London i maj

Hej på er, det var länge sedan…nu igen. Tröttheten och avsaknaden på inspiration kom i vägen. Jag sover så otroligt dåligt på nätterna så att jag vissa dagar har svårt för att forumelara en mening eller hålla en konservation. Tydligen är det min kropp som tränar sig på att hålla sig vaken, himla onödigt tycker jag!

Men jag har i alla fall kunnat njuta av grönskan här i London under denna månad. Trots att vi har haft alldeles för mycket regn, så har solen tittat fram några gånger i alla fall. Men sommaren känns fortfarande rätt långt bort, precis som förra året och R tjatar om att flytta till Italien igen…‘

Regnet gör ju i alla fall att allting grönskar. Som i min park till exempel!

R och jag har börjat gå ut på kvällpromenader här i området. Jag blir långsammare och långsammare, och känner mig så TUNG. Jag tyckte nog att tredje trimestern var den bästa fram till två veckor sedan, då magen liksom verkligen började vara i vägen. Ta på sig skor, strumpor är sjukt jobbigt. Promenera upp för uppförsbackar känns som ett maratonlopp, vända sig i sängen gör nästan ont och ibland kan jag inte göra mycket mer än att bara sitta ner. Som en flodhäst. Två veckor kvar nu till beräknat födelsedatum föresten, även om jag är helt säker på att han kommer att vara sen.

ter

Det där med att äta varierad och nyttig kost är inte något jag har klarat av under denna sista delen av graviditeten. Jag är inte den som längtar efter gröna bönor längre, utan snarare kolhydrater och socker. Och MJÖLK! Jag dricker mjölk i mängder. Och älskar Kellogs Special K Red Berries, äter flera paket i veckan.

Fotot är från en lite finare stund än mina Kellogs-orgier på soffan, nämligen Afternoon Tea på Sketch med mamma och pappa när de var här på besök. Så gott och himla trevligt. Mamma och pappa tog även ett glas champagne för att göra det ännu trevligare!

Förstår inte gravida som orkar träna fram till vecka 40 eller de som springer runt med små skinnbyxor på höfterna fram tills de ska föda.

När jag inte äter flingor eller rostat bröd kan det även bli pannkakor. Mjöl och socker liksom, en höjdare.

Bland maten och andfådda promenader så har vi även gjort klart det sista för bebisen, gått på andra delen av vår föräldrakurs där vi fick lära oss att byta blöjor med pesto i, diskutera samsovning (som tydligen inte är rekommenderat här i England) och en hel del annat. Jag har varit på några fler träffar med mina nyfunna preggo-friends här i området och haft besök av min barnmorska som från och med förra veckan kommer hem till mig när det är dags för check up. Det är faktiskt riktigt lyxigt att kunna ligga på soffan medans hon letar efter bebisens olika kroppsdelar, lyssnar på hjärtljud och tar mitt blodtryck.

Vi har även diskuterat framtiden lite här hemma och igår åkte vi upp till Woodstock i Oxfordshire där Reubens mormor bor. Hon ska sälja sitt hus då hon numera bor på ett hem, vilket Reuben inte är speciellt glad över, och han funderar på att köpa det, vilket skulle innebära en flytt från London ut på landet någon gång i framtiden,  kanske när vår son är i skolåldern. Det har några absoluta fördelar, vi skulle få ett stort hus i en väldigt fridfull liten by på den engelska landsbygden, cirka en 1 h 30 min från London och en kvart från Oxford. Skolorna är otroligt mycket bättre där i jämförelse med sydöstra London och ja…det är helt enkelt väldigt annorlunda från Peckham.

MEN. Alltså, jag trivs ju här i storstaden trots att det är skitigt och galet med knäppa människor, samtidigt som jag är lite smått kär i den engelska landsbygden. Och även om London är ganska nära, bara en timma med tåg från Oxford så är det ändå en helt annan värld. Väldigt vackert men också ganska….tråkigt?

NCT och tankar om förlossning

Idag  hade vi vår första dag av en tredagars föräldrakurs som självklart hölls i en pub, vi är ju i England för tusan! Men för att lugna er lite så satt vi inte och hällde i oss öl medans vi pratade om att föda barn, utan vi var i ett rum ovanpå en pub som kursorganisatörerna hade bokat…så det var inte lika mycket party som man kan tro!

Den varade i sex timmar och vi pratade nästan bara om förlossning, smärtstillande och allt där om kring idag och nu är jag helt slut. Vi har två lördagar kvar på kursen, nästa gång ska vi fokusera mer på de första dagarna hemma med bebisen och den tredje dagen handlar bara om amning.

Många frågar mig om jag har några funderingar kring förlossningen eller om jag är rädd, men just nu känner jag mig faktiskt väldigt lugn. På onsdag kommer min barnmorska hem till mig och då ska vi skriva en så kallad ‘birth plan’, jag tror det kallas förlossningsbrev i Sverige, men jag har faktiskt inte alls mycket tankar eller åsikter om själva förlossningen. Kanske lite naivt, men hur ska man kunna ha åsiker om något som man aldrig har gjort förut? Jag har ju faktiskt ingen aning om hur det är, och just nu känner jag att jag får ta det som det blir. Ingen idé att ha en massa föreställningar om hur det ska vara, så tänker jag. Jag vet att det är bra att vara förberedd men samtidigt känner jag att jag litar på personalen som jobbar på sjukhuset, de ser ju förlossningar varje dag och har mycket mer kunskap än jag.

Bebisen lär ju komma ut på något vis, och jag kan ju inte ångra mig nu eller be någon annan göra det, sen får det bli vad det blir. Jag är nog mest orolig för tiden efteråt då jag har hört att det inte är så lajbans att ligga på en delad avdelning med en massa andra nyförlösta kvinnor och barnmorskor som är superstressade, men men, det tar vi då.

Nu ska jag ta det lugnt och vila, Reuben har åkt in till stan för att gå på Mozart-konsert med sin mamma, de hade en biljett till mig också men tyvärr fanns inte energin där. Lite rostad bröd med honung lockar mycket mer kan jag säga!

 

Energin tog slut

Min energi verkar vara som bortblåst. Jag är så trött att jag inte ens orkar blogga, trist men sant. Men jag är tacksam att jag har mått så bra fram tills nu, jag har ju ändå hunnit med en hel del. Målat om stolar, trappan, en hel byrå (som jag är så nöjd med, måste visa foto!), möblerat om i hela lägenheten samt fixat trädgården…

Och sedan i söndags har jag inte orkat med ett jota. Äta, sova och lite enkla saker som att tvätta och dammsuga är det enda. Jag har fått ställa in träffar med vänner vilket känns trist, men så är det.

På lördag börjar vi på NCT-kurs, som är en föräldrakurs om förlossning och hur man tar hand om bebisen den första tiden. Det finns kurser via NHS, eller landstinget här, men så många har rekommenderat dessa  NCT-courses som man betalar för så då kör vi på det!

Fotot ovan har ingenting med inlägget att göra, det tog jag i förra veckan när vi tog mina föräldrar till Kew Gardens där vi mötte upp Reubens mamma. En fin dag, om jag får energi så ska jag se till att berätta vad vi gjorde medans de var här också…

Resultat av att haft besök

 

Mina föräldrar åkte hem för några dagar sedan och jag berätta mer om vad vi gjorde i ett annat inlägg, för nu vill jag berätta om min trädgård. Våran lilla pluttiga trädgård här i London var så pinsamt ful att jag knappt ville att människor skulle titta ut genom fönstret när de var på besök. Allt var igenväxt, det låg en massa skräp utanför dörren, en rostig grill, en golvmopp och så vidare…

Jag har aldrig tagit tag i det då jag inte visste var jag skulle börja, plus att vi aldrig använden den ändå men nu när vi vet att vi antagligen kommer vara hemma mestadels av sommaren så ville vi försöka att göra den lite fin i alla fall. Så Reuben och jag började med att klippa ner alla buskar. Och en förmiddag när mamma och pappa var här så drog jag med dem till Homebase som är en hem och trädgårdsbutik, och mamma och pappa fick hjälpa mig att köpa allt vi behövde. Jord, krukor, blommor, spade – mamma köpte även en ny fin rosenbuske till oss och en ny lavendel. När vi kom hem började mina föräldrar jobba hårt, de planterade, sopade och flyttade undan en stor stenplatta som har legat i vägen sedan vi flyttade in.

Dagen de åkte hem fick vi hem våra nya trädgårdsmöbler som jag hade beställt, och helt plötsligt har vi en trädgård som faktiskt är rätt mysig, i alla fall om man jämför med hur den såg ut tidigare. Inte mycket till trägård om man jämför med hur era trädgårdar ser ut i Sverige, men hey, vi har gräsmatta, rabatter, blomkrukor, bord och stolar! Det känns underbart, nu hoppas vi bara på en bra sommar.

Three years later….

Reuben tog ett foto på mig i förmiddags, nu är det nästan bara en månad kvar…

Ser ni förresten att dagens foto är taget på samma plats som det från 2010? Magnolian har tyvärr blommat ut och jag är en aningens större…

Vi höres om några dagar igen, mina päron är här från Sverige så hinner inte blogga så mycket!

Om att må bra

Vid det sista ultraljudet förra veckan fick vi med oss en liten bild på vår sons fot. Gulligt va? Han är så stor nu att man får se en kroppsdel i taget, och läkaren som skötte ultraljudet verkade vara väldigt intresserad av hans könsorgan, då hon flera gånger pekade ut och sa ‘Loook, there is his willy! Can you see?’. Hon printade även ut en bild så vi fick med oss bevis på att det verkligen är en pojke vi ska få….

Men det var ju inte det jag skulle skriva om, utan snarare om mitt mående nu så här i slutet av graviditeten. Och jag måste säga att jag mår oförskämt bra. Känner mig inte ens speciellt tung, och får fortfarande en chock varje gång jag ser mig själv i spegeln. Jag känner mig fortfarande ganska stark, har knappt någon foglossning, det får jag bara om jag bär tungt eller gör saker som är rätt krävande. Det enda som jag egentligen tycker är jobbigt är att jag inte når saker längre då magen är i vägen, det där med att knyta skorna är något som är mycket svårare nu. Det är även rätt jobbigt om jag har nätter då jag sover dåligt, jag vaknar ofta och kan inte somna om – men eftersom jag inte jobbar så gör det inte så mycket.

Första trimestern var skitjobbig, jag måde illa, var yr nästan hela tiden och kände mig ångestladdad, trött och allmänt konstig. Att dessutom få en förjävlig foglossning så tidigt som i vecka 10 var inte heller så kul. I andra trimestern mådde jag bättre fysiskt men det var ju då ångesten blev hundra gånger värre, så det var inte heller någon höjdare. Nu när jag äter medicin mår jag SÅ bra. Livet fick en mening igen och jag kan äntligen njuta av det livet har att erbjuda, jag kan se fram mot bebisen, jag oroar inte ihjäl mig för allt hemskt som kan hända. Den här medicinen som jag äter nu verkar även passa mig bättre än den antidepressiva medicinen jag åt för några år sedan då jag inte upplever att den tar bort ‘topparna’ i humöret som jag tyckte Prozac gjorde. Jag känner mig fortfarande supermotiverad och kan bli riktigt exalterad, medans med Prozac kände jag mig rätt ‘avtrubbad’ emotionellt. Jag kunde fortfarande glädja mig åt saker och ting men tappade mitt driv…

Så, tummen upp för medicin som hjälper, en kropp som än så länge klarar av att vara ordentligt gravid! Nu hoppas jag bara inte att jag har jinxat allt och vaknar upp med världens ryggont och foglossning i morgon…

Underbara grönska

 

Denna underbara grönska gör mig så lycklig just nu. Tänk om det kunde vara vår året om? Eller skulle man sluta uppskatta den då? Det är kanske just kontrasten mellan vinter och vår som gör att man förälskar sig i våren…

Jag och Reuben drog ut på en liten lunch-promenad här i området idag. Åter igen, det är SÅ lyxigt att han jobbar hemifrån. R har ju som ni vet en liten grej för kyrkogårdar, så han ville gå till en vi aldrig har varit till förut. Det blev Old Camberwell Cemetary som ligger cirka 10 minuters promenad från vår lägenhet. Kyrkogården var inget speciellt ganska platt och vanlig men stigarna bakom det stora gravfältet var underbara! Det var vildvuxen grönska och stora träd. Jag blev åter igen så glad över att vi bor där vi bor, aldrig har jag bott i ett område i London där det finns parker, skog och grönområden precis överallt.

Det blev en ganska lång promenad på ungefär en timme, och ganska många uppförsbackar. Jag fick något som jag tror var förvärkar, Reuben tycker att jag ska ta det lugnare eftersom jag knappt sitter stilla nu förtiden, men jag mår så bra så jag känner inget större behov av att vila. Sex veckor kvar nu – det går fort!

Glassiga dagar…

Vi har fint väder i London igen efter en ganska kall helg. Det firades med en glass såhär på eftermiddagen, salted caramel från vår lilla godisbutik och jag njöt för fullt.

Jag kan också berätta att jag var uppe och åt en vit magnum klockan två i natt…jag var SÅ hungrig och vi hade ingenting hemma, varken bröd, mjölk, flingor eller bananer som jag brukar äta när jag behöver något snabbt. Så det blev glass i stället….