2013 and how you changed me

Jag märker hur jag tycker det är svårt att skriva om något annat än hur det är att vara mamma. Kanske för att jag fortfarande, sex månader efter Oscar kom till oss , är i chock?

Men ingen kan ju förklara hur det är, eller känns, när ens liv och hela existens förändras över en natt, inom loppet av en minut. Fram till den minuten då ens barn fötts lever man sitt liv för sig själv, livet går ut på vad man själv vill göra. Tills man har en kladdig nykläckt unge på bröstet och ens eget liv becomes secondary. För när ett barn föds så föds även en mor – och mitt största uppdrag från den stunden är att se till att Oscar mår bra, att han får det behöver. Allt annat spelar egentligen ingen roll, och det är en mäktig känsla.

Oscar har lärt mig så otroligt mycket under det här halvåret. Och hela resan, som vi precis har påbörjat tillsammans har nog gjort mig till en bättre människa. En självsäkrare människa, som känner att jag klarar mer. Och bevis på att saker och ting ständigt förändras, att jag och Reuben växer som föräldrar, precis som på samma sätt Oscar utvecklas och blir allt mer sin alldeles egen lilla person! För tro mig, det kändes inte hoppfullt där i början när min käre make satt och grät på en stol precis efter förlossningen och sa att han trodde att han hade begått ett misstag (tack för den!). Men det blev ju bättre – alla män tar inte till sig bebisen från början (något ingen talade om för mig), men det betyder inte att det alltid kommer vara så. Nu sex månader sedan har de bondat ordentligt, men det kan ta tid, kom ihåg det om det är någon som upplever något liknande. Att få en bebis är inte lätt och även om vissa par har tur att gå in i en lyckobubbla tillsammans så tror jag att det är rätt ovanligt…

Men lilla fina Oscar vad du har gett oss sedan den dagen du föddes. Sömnlösa nätter och massvis av svettiga stunder för att ditt skrik är så högt att jag känner mig som den mest otillräckliga mamman i hela världen. Men så mycket kärlek, och ett helt nytt perspektiv! Tills nästa år hoppas jag på lite mer egentid, för även om jag är din mamma vill jag nog inte glömma bort mig själv helt – det känns som man gör det när man ständigt gör runt med spyfläckar på kläderna och inte har tränat på över ett år…

Men mest av allt ser jag fram mot att se dig utvecklas, min älskade lilla skruttplutt!

Mammakroppen

Fotot har ingenting med inlägget att göra, bara en kul bild där vi båda lipar!

Min kropp efter att ha burit och fött fram ett barn är inte sig lik. Den är mjuk, fladdrig och om man tar i den så kan man fylla hela nypor med ja…hud och fett!
Så brukade det inte vara. Jag har nästan alltid varit rätt smal, 171 lång och mellan 60-63 kg. Har kunnat äta vad jag önskat eftersom jag tränade som en dåre och sprang bort alla kalorier.

Nudå? Vågen stannar runt 73. Sjuttiotre!! Det är mycket för mig, jag trivs inte. Känner mig inte fin. Tycker att minst 5 av kilona har satt sig i ansiktet och resten runt höfterna och rumpan. Men jag vet inte hur man bantar, vet inte hur man kan vara så disciplinerad att avstå från sånt som är gott. När jag har gått ner i vikt förut så har jag tränat bort det. Men nu har jag inte riktigt tid längre, eller ork…

Hur hinner man träna med en bebis under 1 år? Jag förstår faktiskt inte det. Kanske om man har en livspartner som kommer hem från jobbet tidigare än klockan 19 på kvällen men när Reuben kommer hem så badar han O, sedan nattar jag honom och när det är klart äter vi middag! När det är klart så är klockan runt 21 och jag har en eller två timmar på mig att vara för mig skälv innan jag måste gå och lägga mig för att orka med nästa dag…

Efter jul och nyår ska jag nog fixa medlemskap på hårat lokala gym, de har nämligen barnpassning! Så om Oscar inte får massvis med seperationsångest så är nog det mitt enda alternativ…

Samtidigt tycker jag inte det är så farligt att ta 10 kg mer. Jag hinner liksom inte tänka på det. Det är nog det bästa med att få barn, man har inte tid att tänka eller oroa sig för sig själv så mycket, så otroligt skönt!

Resan

Hej från Sverige!
Resan hit gick så himla bra. Vi flög mitt på dagen den här gången, och vi kom till flygplatsen i god tid så vi hann äta lunch innan. Oscar åt en hel sån där Ella’s kitchen tub och sen sov han nästan hela flygresan till Stockholm. På Arlanda gick allt jättesnabbt och vi hann med bussen till Västerås som gick 17.05, bara 35 min efter att vi hade landat!
Bussresan tar 90 minuter till Västerås och jag lyckades underhålla Oscar hela vägen. I Västerås hämtade mamma o pappa upp oss med bil och så var vi äntligen hemma i Kungsör!

Oscar har tyvärr blivit dunderförkyld igen (säkert 5:e gången sedan oktober) men annars har vi det bra. Jag fick sovmorgon till halv nio i morse då mamma tog Oscar vid sju, underbart. Men om man inte har sovit en hel natt på sex månader så kan jag meddela att man fortfarande känner sig rätt så sliten…

Nu sover Oscar så jag ska passa på att dricka kaffe!

Goodbye London

 

Parken igår kväll, fotad av en mammakompis. Älskade park som så symboliserar hemma för mig.

Men nu tar jag min bebis och min resväska och reser till mitt andra hem, Sverige! Där hoppas jag på att få vila upp mig lite och fira svensk jul och låta Oscar umgås med sin mormor och morfar, morbror och moster och kusiner. Det är en ganska omtumlande höst vi lämnar bakom oss i London, bebischocken, Reubens pappa som dog, ups and downs och sömnlöshet. Men mitt i allt det jobbiga har det även varit så mycket glädje, med Oscar, vår glada lilla charmiga pojke som är så nyfiken och social och alldeles underbar. Tänk vad mycket du redan har gett oss!

Resestress

 

I morgon går flyget till Sverige, jag och Oscar flyger själva och Reuben kommer efter när han är tillbaka från USA. Fy vad jag avskyr allt det där med att flyga, det så tröttsamt och energikrävande och bara allmänt jobbigt. Packa är ju jättretråkigt och svårt. Att vara på vilken som helst av flygplatserna i London är ju också bara sjukt jobbigt, massa folk, stressigt, otrevlig personal…

Och ingenting blir ju lättare med en liten bebis. Men men, har man valt att bo utomlands så får man räkna med resor och flygplatser. Hoppas bara morgondagen går någorlunda bra!

Nu: Packa. Jag är INTE en sådan människa som är så orgaIniserad och packar i förväg och skriver listor och så. Har inte det i mig, riktigt. I kväll lär jag även få packa i mörker eftersom Oscar sover i vårt sovrum där garderoben står. Det kommer bli spännande.

Måste även äta middag (klockan är 20.30 här, har inte hunnit med det än), tömma kattlådan, plocka undan, skriva ut bussbiljett, diska…med mera, med mera, med mera…och allt jag vill är att sova!

Nåväl. Vi hörs från Sverige!

Just me and you babe

Oscar och jag skjutsade Reuben till tunnelbanan i morse, och nu sitter han på ett flyg till Texas i USA. Reubens pappa dog tre dagar efter att Oscar föddes, men vi fick inte veta det förens i slutet av augusti. Hur som helst så är han nu på väg till Texas där hans pappa bodde för att tömma hans hem, sälja hans bilar och prata med de människorna som kände honom i slutet av hans liv.

Så jag och Oscar får klara oss själva tills på torsdag då vi flyger till Sverige. Men det ska nog gå bra, pappan i huset jobbar ju så mycket i veckorna så det kommer nog inte bli någon större skillnad.

Nu ska vi bege oss av upp till norra London för glöggfika hemma hos en kompis. Hörs senare!

Dags att äta lite humblepie

Artikeln ’10 parenting rules – and I broke them all’ läste jag idag och den fick mig att skratta, rätt länge – för den stämmer så väl.

Alltså man har så många idéer innan man får barn om hur hela föräldraskapet kommer gå till och vad man absolut inte kommer att göra, och jag trodde verkligen stenhårt att det skulle bli precis som jag hade planerat.

Jag skulle absolut INTE bli en sådan person som tjatade om min bebis hela tiden. Det tror jag försej inte att jag gör hela tiden när jag är med människor som inte är särskilt bebisintresserade, men när jag är med vänner som själva har barn eller till exempel med min mamma som jag tror faktiskt tycker det är rätt intressant så babblar jag på om bajs och mjölk och kräk och sömn och allt annat intressant man snackar om som nybliven mamma. Jag har även jättesvårt att blogga om något annat än Oscar eftersom att ta hand om honom är liksom det enda jag gör. Det är vad mitt liv går ut på just nu känns det som, och så ska det väl får vara det första året i alla fall? Jag kände rätt mycket press på att allt skulle vara som vanligt när Oscar var nyfödd. men alltså – jag hade en helt ny liten människa i mitt liv, INGENTING är precis som vanligt när man får barn.

Jag skulle absolut INTE låta min bebis sova med mig i sängen, han skulle ligga fint brevid i sin egen säng. Och det gjorde han faktiskt rätt ofta tills han var ungefär två månader gammal om jag minns rätt. Nu sover han i sin egen säng fram till midnatt och sedan börjar hela han skrika av behov av att vara nära. Och why not? Bara han sover så är jag nöjd, jag struntar i var han sover. Dessutom sover jag bättre när han är nära, något som jag inte hade räknat med. Det måste vara något biologiskt det där att man inte kan slappna av om man inte har sin lilla unge nära, väldigt nära.

Jag skulle heller inte använda bärsjal. Jag vet inte varför jag hade bestämt mig för det, mest för att det kändes krångligt och lite osäkert? Nu ångrar jag mig att vi inte började använda bärsjal tidigare, Oscar älskar verkligen sjalen, eller gjorde i alla fall! Om vi får ett till barn någongång som kommer jag nog strunta i att använda vagn de första tre månaderna och bara bära bebisen, om den bebisen vill förstås.

Och, ja om det blir ett till barn så kommer jag heller inte kräva att Reuben ska vara med under förlossningen. Det var försej ingenting jag tvingade honom att göra förra gången med, men det är ju ofta självklart, att pappan ska vara med. Det kanske låter konstigt att en pappa inte skulle vilja se sitt barn födas fram, men hela den första månaden av Oscars liv var otroligt svårt för oss för att Reuben blev så traumatiserad av det han såg under förlossningen. Så nästa gång skippar vi det, om det blir någon nästa gång. Jag tycker inte man kan tvinga någon att vara med under en förlossning, inte ens den blivande pappan. Dessutom är det ju onödigt att ha någon där som inte kan ge det stödet man behöver.

Jaja, livet är ju väldigt lustigt ibland, inte mycket blir som man har tänkt sig. Och när man har bebis blir nästan ingenting som man har tänkt sig – man har ofta fel, och man får hela tiden vara beredd på att ändra sig, det tycker jag i alla fall!

 

Helg

Morgonen började med gnällig bebis, jamande katter, en lägenhet som såg ut som kriget och två veckors ovikt tvätt..

Men efter lunch blev allt mycket bättre. Vår städerska kom (jag älskar henne!), jag lyckades få undan allt tvätt medans Oscar sov och vid 13-tiden gick vi iväg till puben för att träffa vänner och deras bebisar. Vi åt lunch, drack kaffe och pratade i flera timmar. Oscar skrattade och var allmänt jättenyfiken och social. Alltså han ler mot varenda människa vi träffar, hur gulligt är inte det?

Nu: äta efterätt och sen sova. I morgon har jag ‘ledigt’ halva dagen då Reuben ska gå med Oscy på dad’s stay and play. Vad ska jag göra under de två timmarna? Sova, om jag kan? Lite svårt för det där med att sova på ‘demand’ eller vad man ska kalla det. Vi får se. Glad helg till er alla!

Fredag

Äntligen fredag, eller? Det är ju inte så stor skillnad på mina veckodagar och helger längre, man får ju inte direkt någon ledig tid när man har en liten bebis. Men i morgon ska jag få egeeeentid, Reuben får ta Oscar hela dagen om han så vill. Han åker nämligen till USA på söndag så då blir vi själva tills på torsdag då jag och Oscar flyger till Sverige för att hänga med mamma och pappa. Reuben kommer efter när han är tillbaka från USA.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, äta frukost och…vika tvätt samtidigt som jag underhåller bebis, spännande va? Men i eftermiddag blir det lunch med en kompis, så lite kul i alla fall!

/Trött halvsur mamma i behov av sööööömn

The truth

 

Måste bara bjuda på det här fotot. Min pappa lyckades fånga en otroligt trött Sofia på kort när han var här för några veckor sedan. Och en skitpigg Oscar, redo att påbörja dagen. Och min snygga morgonrock också, eller nej, den är skitful  men skön och varm. Present av Reuben för några år sedan….

Jag tycker jag blir tröttare och tröttare. Vem var det som sa att bebisar sover bättre med tiden? Det gör inte min!