Så här vaknar vi varedna morgon. Med två ungar i sängen. Vi sover som i en hög, Oliver sover oftast på mig, Oscar sover antingen diagonalt över hela sängen eller med typ ett ben på någon av oss. Det är verkligen småbarnsliv deluxe.
Oscar brukade ju sova i egen säng i eget rum men det har hann inte gjort sedan Oliver föddes. Det var första gången han var ifrån mig och Reuben ville ge honom lite extra trygghet och lät honom börja nätterna i våran säng. Innan dess hade han oftast börjat nätterna i sin egen säng, men brukade oftast komma över till oss någon gång under natten eller tidig morgon.
Och nu har jag inte hjärta att ens försöka låta honom sova ensam. Ehm, altså mitt dåliga samvete och känsla av otillräcklighet är inte att leka med sedan Oliver föddes. Går det någonsin över? Jag har alltid dåligt samvete över något, antingen att jag inte har tid att leka med Oscar för att jag ammar, eller för att Oliver inte får uppmärksamhet när jag gör något med Oscar. Det var så lätt när bara Oscar fanns, jag kunde ju göra allt för honom precis när han ville det. Nu är det inte så längre, och kanske är det bra för honom att få lära sig vänta och lära sig att allt inte bara kan cirkulera kring honom jämt. Han vänjer väl sig, och jag med, så småningom….
Ush. Ibland tror jag vi analyserar våra barn och oss själva lite för mycket. Man är så mån att ens barn aldrig ska behöva må dåligt att man liksom nästan mår dåligt själv. Dumt!
Sofia i England 