Jag har länge försökt hitta tid och motivation till att skriva ner min förlossning, men med en livlig toddler i huset samt en nyfödd som aldrig slutar amma har det varit svårt att ha tid. I skrivande stund ligger Oscar och Reuben och sover, och Oliver sover på sin favoritplats,ovanpå mig, så jag ska försöka få till något.
Allting började dagen innan BF, den 17e januari som var en lördag. Jag hade på känn att något skulle ske just den här dagen eftersom Oscar föddes en dag tidigt, plus att jag har hört att det ganska ofta drar igång under helgen. Kan vara ett rykte…
Jag var och klippte mig på morgonen, tänkte att det är bäst att passa på. Hade haft förvärkar i över en vecka och hade det även den här dagen. Minns att det regnade, dagen gick och värkarna blev starkare, men ingenting utöver det ovanliga. Vid sen eftermiddag så märkte jag att de inte gick över även om jag vilade eller rörde på mig. Kvällen gick, vi nattade Oscar, åt mat och bärjade titta på serien Broadchurch på Netflix. Nu började värkarna komma tätare och dessutom göra ganska ont. Jag började gå upp och ner genom rummet för att hantera dem. Reuben började såklart bli nervös och tyckte att jag skulle åka in med detsamma, men det gjorde jag såklart inte. Jag textade med min doula som vi hade hyrt in (mer om det i ett annat inlägg!) och bad henne vara beredd.
Vid 23-tiden kom värkarna varannan minut och varade 50 sekunder. Vi ringde förlossningen som sa att jag kunde komma in, beställde en taxi och så åkte jag in själv med en väska. Reuben stannade hemma för att ta hand om Oscar.
Väl där fick jag vänta en ganska lång stund. Minns att jag hade väldigt ont och fick ta stöd från väggen och olika dörrar för att ta mig genom varje värk. Blev till slut inkallad till förlossningen där jag blev undersökt. Visade sig att jag endast var 1 cm öppen och blev tillsagd att åka hem igen. Min doula hann precis komma till sjukhuset när jag var på väg därifrån, så hon följde med mig hem igen för att hjälpa mig ta mig genom värkarna på hemmaplan. Vä hemma igen började jag få ännu ondare, och vi hann bara vara hemma i ungefär 1.5 timma innan vi behövde åka in till sjukhuset igen. Jag hade börjat blöda och hade värkar som var väldigt intensiva vid det här laget. Den här gången fick vi stanna kvar, jag var tre centimeter öppen och fick ett jättefint rum inne på sjukhusets barnmorskeledda förlossningsavdelning, precis som jag ville! Rummet var stort, hade en stor birthing pool och massa olika kuddar, madrasser och en skön säng. Jag fick även lustgas som jag älskade! Klockan var nu runt tre på natten och jag tog mig genim resten av natten med hjälp av lustgasen. Min doula Victoria var med hela tiden.
Klockan åtta var det skiftbyte och det första den nya barnmorskan sa var att jag antagligen inte skulle få stanna kvar på förlossningsavdelningen eftersom mina värkar inte hade blivit starkare under natten. Hon påpekade även att jag endast var tre centimeter öppen vilket betydde att jag inte var i sk ‘established labour’ än. Hon undersökte mig och berättade att bebisen låg ‘back to back, alltså med sin rygg mot min rygg vilket kan göra att förlossningen ofta tar lång tid och ofta slutar med något slags ingrepp som sugklocka eller tång. Detta var verkligen det sista jag ville höra, då Oscars förlossning slutade med sugklocka och tång och jag ville så gärna ha en annan upplevelse. Hon sa att jag kunde få stanna i rummet tills lunch men om inget hade hänt då så var de tvungna att ge mitt rum till någon annan.
Jag och Victoria jobbade hårt för att få saker och ting att hända. Jag stod på alla fyra i badet för att få Oliver att vända sig åt rätt håll. Jag gjorde squats och satt inte stilla en sekund för att försöka få värkarna att bli intensivare. Klockan 12 kom barnmorskan tillbaka och undersökte mig, jag var fortfarande endast tre centimeter öppen och hon sa på ett ganska barskt sätt att de inte hade plats för mig och att jag skulle få åka hem.
Här brast det för mig. Jag vet inte varför det kändes så hemskt, det var någon slags blanding av att tvingas åka hem ännu en gång, Men även känslan av att bli utslängd från sjukhuset när jag hade så ont, för ont hade jag. Jag kände mig så otroligt ensam och ignorerad. Reuben var ju inte med mig vilket var något vi hade bestämt från början. Min doula var underbar men kunde liksom inte riktigt hjälpa mig i just den här situationen. Och barnmorskorna var bara kalla, hårda och totalt oförstående. Jag hade varit så otroligt nervös inför denna förlossning utan att jag riktigt hade förstått det innan. Så det brast. Och jag grät och skrek och vägrade åka hem, och till slut, efter ett stort bråk med en utav barnmorskorna så fick jag i i alla fall stanna kvar på sjukhuset, fast inte på förlossningen utan deras ‘ante natal ward’ där man är innan man hamnar på förlossningen.
För att göra en lång historia lite kortare så spenderade jag hela söndagen, måndafen och tisdagen på den avledningen. Jag hade värkar som kom och gick hela tiden, de var som värst på kvällarna och nätterna då det gjorde så otroligt ont så jag fick bita ihop att inte skrika mig genom dem. Det enda smärtstillande jag fick var alvedon, jag kunde inte sova alls för jag hade alldeles för ont. De förklarade för mig att Oliver fortfarande låg rygg mot rygg vilket förlarade varför jag hade så himla ont i ryggen, och varför jag hade värkar som inte ledde någonvart. Jag blödde fortfarande och därför bestämde de sig för att det var bäst att jag stannade på sjukhuset trots att de hade försökt skicka hem mig först, bara för att hålla koll.
På tisdags morgonen var jag så enromt trött på att ha ont och inte kunna sova. De flesta barnmorskorna var tyvärr ganska ignoranta och gjorde inte så mycket för att hjälpa till. Som tur var fick jag i alla fall träffa en läkare som förelsog att de kunde försöka få igång förlossningen genom att se till så att mitt vatten gick. Jag tackade ja ganska snabbt, och blev tillsagd att jag skulle få komma upp på förlossningen så fort de hade en plats ledig. Detta var klockan nio på morgonen.
Dagen gick. Värkarna gjorde så himla ont. En kompis kom och hälsade på, Reuben och Oscar kom också och jag hade stundtals så ont att jag knappt kunde stå rakt eller prata. Jag tog ett bad som hjälpte och gick mest runt och stönade.
Vid 23-tiden fick jag veta att jag skulle få komma upp på förlossningen vid midnatt. Hurra! Jag packade ihop min väska och gjorde mig klar. Jag ringde min doula Victoria igen och bad henne komma till sjukhuset, tänkte att de här kommer nog ta lång tid men ville ha henne där i alla fall. Vid midnatt kom vi ner till förlossningen. Jag fick vänta i korridoren ett tag, men fick i alla fall en stol att sitta på. Vid 00.30 fick jag ett rum, ett rum som jag delade med en annan kvinna. Väldigt enkelt och litet, där fanns en säng och en hård stol och inget mer. Fick träffa min barnmorska, Christina, och så fort hon började prata med mig kände jag mig lättad. Det första hon sa var ‘You can have anything you want’ och så gick hon och hämtade lustgasen till mig. Detta vara efter att i dagar blivit nekad all smärtlindring förutom alvedon, så ni kan förstå min glädje. Hon kopplade upp mig till en monitor som höll koll på bebisen hjärtljud.
Victoria kom vid ett på natten, barnmorskan undersökte mig och sa att jag var 4-5 cm öppen. Helt plötsligt, bara några sekunder efter att hon undersökt mig så gick vattnet! Meningen var ju att hon skulle hjälpa till med en nål att spräcka säcken så att vattnet gick, men det behövdes alltså inte. Det hade gått av sig självt, bara sådär.
Och helt plötsligt från ingenstans så började jag att få hemska värkar. RIktigt fruktansvärda värkar som kom utan paus. Jag började vråla om epidural och skrika om att jag behövde gå på toaletten. Värkarna blev värre och värre och jag fick panik. Skrek ‘something is happening to meeeee’ och bönade och bad om epidural skrek till barnmorskan att jag behövde gå på toa, att jag ville bli nersövd, och att jag kommer att dö – allt i en salig blandning.
Jag minns inte så mycket härifrån, min barnmorska lyckades hitta ett eget rum till mig och hämtade sin kollega för hjälp. Jag skrek mest, om allt, om att jag kommer att dö, om att bebisen satt fast, jag skrek att de var tvugna att hämta en läkare NUUU för att bebisen satt fast och att de behövde ta ut bebisen med tång. De undersökte mig och helt plötsligt var jag 10 cm öppen. Det enda jag minns var panik, och tanken på att det inte fanns en chans att jag skulle överleva detta. Var helt säker på att Oliver satt fast och hade så jäkla ont.
På något vis lyckades de få mig att förstå att jag inte alls skulle dö utan det var min bebis som var på väg ut. Och femtiofem minuter efter att vattnet hade gått så föddes Oliver. Jag krystade ut honom på alla fyra efter eget inititativ. Att ligga på rygg var i stort sett omöjlgt då det gjorde alldeles för ont. Oliver föddes 02.37 i vidöppet läge (rygg mot rygg). han vägde 3.9 kg, en stor kille om man jämför med Oscar som endast vägde 2.9 kg!
Efteråt var jag i total shock. Hela min kropp skakade och jag kände mig mest livrädd. Allt hade gått så himla snabbt, jag hann liksom inte med. Det tog mig ett par timmar innan jag kände mig lugn, och trots att allting hade gått bra så trodde jag flera timmar efter förlossningen att något skulle gå snett. Konstigt.
Men till det positiva, förutom att jag fick en underbar hälsosam bebis – jag återhämtade mig så mycket snabbare den här gången! Med Oscar var jag sängliggande flera dagar efteråt på grund av epiduralen som gick fel. Den här gången kunde jag ha blvit utskriven från sjukhuset samma dag om jag hade velat. Jag känner mig mycket starkare i kroppen den här gången och har inte haft ont någonstans, lite öm såklart men inte så ont så att jag inte kunde sitta ner, som jag hade efter Oscar.
En helt klart bättre upplevelse trots paniken och chocken över att tvingas föda utan smärtlindring. Aj fy fan, säger jag bara!