Så ja

Efter en mindre ‘I don’t know what to do with my life’-kris har jag nu funnit någon slags lösning. Och jag är helt besatt, igen. Skönt. Jag trivs med att vara besatt. Det där o-fokuserade tillståndet då jag rycker på axlarna är ingenting för mig.

Så, min nya besatthet är att lyckas komma in på en ny universitetsutbildning som är erkänd av British Association for Counselling and Psychotherapy. Jag vill helst göra en MA in psykoterapi, eller ett postgraduate diploma, åt minstonde. De två åren jag spenderade på London Southbank räcker nämligen inte, förutom att jag kanske får hoppa på andra året av en MA direkt. Vilket är bra, och billigare. Allt i allt kommer det ta fyra år tills jag är helt accredited som psykoterapeut. Och ja, det är värt det. Jag har fattat det nu.

Så nu sitter jag här och skriver varför de ska välja just mig. Jag vet ju att det här är det jag vill, jag andas ju psykololgi, trauma och tankemönster varenda dag. Jag är bra på det. Men hur ska jag få dem att fatta?
Ni får gärna hjälpa till!

Om att våga tro på det goda

En utav de absolut svåraste sakerna som finns när man har överlevt ett förhållande fyllt av våld, manipulation och skräck är att lära sig att tro på det goda igen. När jag träffade Reuben var jag först störtkär, och jag gladde mig åt att ha funnit någon som jag hade roligt med och kunde känna mig otroligt bekväm med. Men efter ett par månader började jag bli otroligt rädd, det kändes som att det helvetet jag hade överlevt skulle komma tillbaks och jag var livrädd för att ännu en gång bli kontrollerad och misshandlad.

Jag började överanalysera Reubens ansiksuttryck oh överreagera på allt, ja verkligen allt han gjorde. Jag började få panikångestattacker och led av så mycket hemska tankar att jag ville skada mig själv, vilket inte är likt mig. Jag var livrädd för att mitt helvete skulle komma till mig igen, och ville fly bort, göra slut på det hela och bli nunna för resten av mitt liv.

Men det jag visste var att när jag har riktigt besatta tankar, så ligger det inte mycket verklighet i det. Det blir till ett stort äckligt monster som vill förstöra allt, och jag visste att dessa tankar som jag led av inte hade någonting att göra med verkligheten eller mitt förhållande med Reuben.
Till slut sökte jag hjälp, efter att ha slösat en massa pengar på assessments hos terapeuter där jag inte fick någon förståelse alls blev jag erbjuden tre månaders gratis trauma-terapi i västra London. Jag fick även ta medicin för att ta mig ur det värsta.

Idag mår jag bra och är otroligt tacksam att jag fick hjälp så snabbt. Jag vet att min rädsla endast är normal och hälsosam, även om den kan vara otroligt jobbig att leva med vissa dagar. Tankarna kommer fortfarande upp och ger mig ångest, men jag har blivit bättre på att hantera och har gett dessa tankar en liten lapp som heter ‘It is just PTSD, not real!’. Jag arbetar fortfarande med vissa saker, och det kommer nog ta tid och på något sätt kommer jag säkerligen vara ärrad för livet.

Våld från människor som man trodde man kunde lita på är något utav det värsta traumat man kan genomgå, och jag hoppas att de som blivit direkt berörda av det som hände i Norge kommer få det stöd i form av terapi som de behöver. Alla förtjänar att våga tro på det goda, för det finns, även om det kan vara svårt att tro på ibland.