Förhoppningsvis på bättringsvägen

Idag fick jag äntligen hjälp av en läkare som var så snäll och förstående att jag nästan ville krama henne. Jag fick antidepressiv medicin som ska ta cirka 10 dagar att verka och jag hoppas den fungerar. Det borde den göra. 

Men gud vad jag har fått kämpa för att få hjälp. Jag besökte den första läkaren i förra veckan, fick en som jag aldrig har träffat förut då den läkaren jag vanligtvis går till var på semester. Bröt ihop inne på läkarens rum och bara grät. Hon ställde några frågor, berättade att hon skulle skicka en remiss till ett speciellt psykiatriskt team som jobbar med gravida och nyförlösta kvinnor. I samma veva sa hon att hon inte tänkte skriva ut någon medicin förens jag hade träffat en psykiatriker. Hon rådde mig även till att ringa min barnmorska vilket jag gjorde och stortgrät i telefonen såklart. Även hon skickade remiss till samma psykiatriska team. 

Eftersom min barnmorska förstod att jag verkligen inte mådde bra så ville hon att jag skulle få hjälp omedelbart, och bad mig åka till akuten. Vilket jag gjorde där jag fick träffa en ung psykiatriker som ändrade sina åsikter hela tiden och ville absolut inte skriva ut någon medicin eftersom jag inte skulle träffa henne igen. Sa något om att det skulle vara ‘bad practice’ men lovade att skriva ett brev för att remissen till psyk-teamet skulle skyndas på.

I tisdags pratade jag med min barnmorska igen som sa att jag nu hade fått en tid för att träffa en psykiatriker, men att jag skulle behöva vänta tills i slutet av mars. Och ni som har haft panikångest vet att en månad är alldeles för lång tid. Ångesten bara ökade av att få veta detta så jag beslöt mig för att gå tillbaka till min vårdcentral och träffa en läkare där. Förberedde mig massvis, pratade med människor på internetforum som har varit med om samma sak och som hejade på mig och gav mig massvis med tips. Fick till och med kontakt via en läkare på ett forum som sa att det fanns ingen anledning alls till att jag inte skulle kunna få medicin för detta, en depression ska aldrig gå obehandlad om man är gravid, det kan skada både bebisen och mamman.

Jag lyckades få en tid med en läkare igår kväll som var helt hemsk. Kall och ointresserad. Sa att hon inte kunde göra något då hon inte hade träffat mig förut, och ville att jag skulle gå tillbaka till den läkaren jag träffade först – hon som hade sagt att hon inte kunde skriva ut något förens jag hade träffat en psykiatriker. Hon sa även i samma veva att det liksom inte spelade någon roll att jag fick vänta, eftersom medicin tar 5-6 veckor att ha någon verkan i alla fall. Detta höll jag inte med om, och sa att medicin har alltid verkat snabbare för mig när jag har fått det förut, och att jag faktiskt skulle bli lugnare bara att veta om att jag hade något som skulle hjälpa så småningom. Hon tittade på mig som jag var en idiot och sa ‘In the books, it says that it will take 5-6 weeks’. Jag svarade tillbaka och frågade om hon någonsin behövt ta antidepressiv medicin, vilket hon inte hade. Well there you go then, tänkte. jag. 

Det absolut värsta med den här läkaren var att hon inte frågade mig en enda fråga. Jag som har arbetet inom vården inom så många år vet att det är något utav det viktigaste man bör göra när någon mår dåligt…UTRED! Ställ frågor! När jag sa ‘I can not cope’ så verkade hon inte vilja höra. Känns jäkligt oproffessionellt.

Som tur är lyckades jag få en ny tid med den läkaren som jag har träffat en massa gånger förut och som nu var tillbaka från sin semester. Jag fick träffa henne i morse och hon var helt underbar. Hon ställde några frågor och det tog inte lång tid alls förens hon föreslog medicin. Hon sa även att nu när jag är i 25:e veckan så är det ingen fara med bebisen, den kommer inte bli påverkad av medicinen vilket kändes skönt. Hon sa även att det är mycket värre för bebisen att låta mig gå obehandlad, och höll med om att jag inte skulle behöva vänta en dag till på att få hjälp. Hon lyssnade även på min andning och skrev ut antibiotika eftersom jag åkt på en infektion i bröstet och bokade in mig för en ny tid nästa vekca. Det gick fort och smidigt och jag var så lättad att jag äntligen fick hjälp. 

Nu hoppas jag på att medicinen kommer att börja fungera snart. Jag vägrar skämmas för att det här har hänt mig, vissa människor har lättare för att åka ut för depressioner, och för oss kvinnor har det så ofta med hormoner att göra. Det handlar inte om att man inte klarar av att vara positiv eller tacksam, snarare om att det blir som en  kortslutning i huvudet. Och jag är så trött på att det där med antidepressiv medicin är så himla stor grej för människor, herre gud, vissa har diabetes och behöver insulin för att fungera, andra behöver lite hjälp för att klara av vardagen psykiskt sätt. Inte mer än så.